Idag gjorde jag det... för första gången sedan olyckan den 10 september snörade jag på mig mina löparskor. Inte utan att jag kände mig ganska stressad för jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Förhoppningsvis hade jag inte tappat för mycket flås då jag under tiden alternativtränat med min cykel. Det kommande mörkret och dåliga vädret i annalkande får mig att inse att cykeln snart måste gå i vinteridé och då behöver jag min löpning. 

 

Jag höll nästan tiden som gavs. Det sades att jag inte fick springa på mellan 6-8 veckor och då hamnar jag precis mitt i mellan då det var den 10 sept det hände så är det idag 47 dagar sedan så inte mindre än 6 veckor och 5 dagar har jag stått stilla. Det har varit förfärligt plågsamt och stundom nästan deprimerande så jag kommer att vara försiktig och klok när jag går igång igen. Jag fick en jättebra idé att jag kan ju springa upp till tåget på morgonen dvs 1 km och sedan från knutan till sjukhuset också nästan 1km och sedan samma väg tillbaka när jag ska hem. Då får jag 4 km men har bara kört 1 km åt gången. Det måste väl vara den mest försiktiga igångsättning  man kan tänka sig. 

 

Det blev 2.3 km idag och det kändes toppen. Jag var fylld av lycka när jag kom hem och nästan euforisk. Jag ska trots det bara köra dessa 1km bitarna som jag beskrev åtminstone denna veckan parallellt som jag gör mina fina övningar Tomas gett mig. Hoppas nu ödet vill vara med mig framöver så att jag slipper skador och olyckor och kan få njuta av min löpning för att få ett fantastiskt löparår 2014.

 

Kram på er alla